Min ängslan gör mig mycket osäker. Jag tar saker och ting alltför personligt.
När jag ringer mina vänner och de inte svarar på en gång, så tror jag genast att de inte vill prata med mig, att de är arga på mig.
Jag hittar alltid på värsta möjliga scenario, där jag spelar huvudrollen.
Jag bävar för de situationer där det finns en liten chans att någon skulle avvisa mig. Jag hatar att befinna mig i sådana situationer.
Det får mig att bli ännu osäkrare än jag redan är. 
När jag tror att någon har ratat mig, känner jag mig totalt osynlig och värdelös. Det känns som att ingen bryr sig om mig.
Även när jag får ett sms tillbaka, tittar jag alldeles för ingående på det. Jag analyserar tonen på meddelandet.
Jag undrar vad de verkligen vill säga. Miljontals frågor poppar upp i mitt huvud:
Är jag tråkig? De vill inte prata med mig, varför sände jag ens sms:et i första taget?
Det spelar ingen roll vem det är eller vilken situation jag befinner mig i, men jag måste bara vara säker på att personen jag anser vara viktig för mig, älskar mig.
Jag måste känna mig trygg och älskad eftersom det får mig att kännas avslappnad.
Då känns det som att ingenting ont kommer att hända. I annat fall kan jag komma på värsta möjliga scenario.
I själva verket kommer mitt sinne att spela upp en skräckfilm istället för en kärleksfilm och jag kommer att stöta bort alla dessa människor ur mitt liv på grund av min ångest.
Min ångest tvingar mig att överanalysera allting. Om mina vänner säger att de inte kan gå ut ikväll för att de är trötta eller måste jobba över, så tror jag dem inte.
Jag överväger inte ens möjligheten att de kanske säger sanningen.
Jag överanalyserar vad de sagt och kommer på ett svar typ: “De vill inte längre vara vänner med mig”. 
Min ångest gör mig till en pessimist – typ att om allting kan gå fel, så gör det det. Jag har alltid känslan av att hela världen är emot mig, att alla är ute efter att komma åt mig.
Det känns som att jag är otroligt sårbar, och jag kan inte göra någonting åt det.
Det är nästan omöjligt att tänka positivt när ingenting går som man planerat.
Jag är klumpig i sociala sammanhang. Jag passar inte in någonstans. Jag är helt enkelt inte skapt som alla andra, som ‘normalt’ folk.
Det är jättesvårt för mig att prata med människor. Jag pratar knappt med människor jag känt i år och dar – än mindre främlingar i snabbköpet.
Jag antar hela tiden att ingen gillar mig, och att de vill komma så långt bort från mig som möjligt. 
Jag gillar inte att dejta på grund av allt detta. Jag fattar aldrig om personen är intresserad av mig, eller om de bara är vänliga?
Även om de säger att de gillar mig så tror jag dem inte.
Jag vet att det bara är en tidsfråga innan de lämnar mig eftersom de sett mitt riktiga jag, och den personen gillar de inte.
Min ångest gör att jag inte respektera mig själv. Den får mig att känna att jag inte är och aldrig kommer att vara tillräckligt bra.
Så när personer i min närhet säger att de älskar mig eller säger att jag är vacker, så tror jag dem inte.
Varför skulle någon tycka något bra om mig?
På grund av min ångest kan jag inte inse mitt eget värde. Jag ser bara fel och brister.
