Jag har hela livet varit alldeles för tålmodig.
Allt dåligt som människor någonsin sagt till mig har jag lagrat djupt inombords.
Jag har väntat och väntat och trott att saker och ting skulle förändras, att människor skulle förändras, att ödet skulle ha något positivt i beredskap åt mig och återgälda mig med någonting bra.
Det ska bli en ändring på det.
Jag har insett någonting.
Jag har insett att om man väntar på att saker och ting ska hända, om man väntar på att någonting ska ändras av sig självt, då väntar man förgäves.
Ingenting kommer någonsin att bli annorlunda om jag inte tar saken i mina egna händer.
Denna gången har jag sakta men säkert insett det själv.
Jag håller sakta men säkert på att lära mig släppa taget om allt som irriterar mig och människor som inte värdesätter mig.
Först och främst, människor.
Jag släpper taget om alla er som aldrig gjorde någonting för mig; om ni något så fick ni mig att må dåligt.
Jag säger tack och adjö till hjärtekrossarna.
Ni, som krossade mitt hjärta i tusen bitar.
Ni, som fick mig att plocka upp bitarna, bit för bit, bitarna av en krossad spegel som jag faktiskt njöt av att titta i.
Nu plockar jag ihop de krossade bitarna och sätter ihop den där spegeln igen.
Nu är inte längre säkert att jag kommer att gilla det jag i slutändan ser.
Jag släpper taget om förrädarna och svikarna som aldrig fanns till hands när jag behövde dem.
Min lojalitet betydde ingenting för er.
Själva faktum att jag glömde mina egna problem för att ta hand om era, bidrog bara till att jag fick ett tomt tack från er.
Men när saker och ting gick utför för mig och jag behövde er för att stötta mig, låtsades ni som att ni inte hörde.
Ni svek mig.
Här är ett tack och hejdå till ett jävligt liv.
Jag släpper taget om alla livssituationer som fick mig att tro att jag inte var tillräckligt bra eller att jag aldrig någonsin skulle bli det.
Jag säger tack och adjö till ett liv fullt av besvikelse och till synes omöjliga hinder.
Ingenting är omöjligt. Ingenting är ogörligt.
Det är du själv som är ditt egna hinder i allt du gör.
När du tänker att du inte klarar det så kommer du aldrig att göra det.
Jag släpper taget om de här destruktiva tankarna vars enda uppgift är att bryta ner mig och begränsa mina möjligheter.
Jag har äntligen insett att jag kan göra vad jag vill.
Jag behöver anstränga mig och vara ihärdig, att aldrig ge upp.
Omöjligt?
Det kommer att vara omöjligt att hindra mig.
Jag släpper taget om det välkända.
Jag går utanför min trygghetszon. Fantastiska saker händer inte inom trygghetszoner.
Du upptäcker inte vad du klarar om du bara omgärdar dig med det du vet och kan, med något säkert och vattentätt.
Man måste riskera lite och finna sin egen väg ut ur en okänd eller obekväm situation.
Det är då man stärker sig själv och blir bättre och starkare som person.
Jag håller på att lära mig släppa taget om ett begränsat liv.
Jag håller på att lära mig att omfamna spänningen i vad det nya livet har i beredskap åt mig. ’
Så här är jag nu, redo att omfamna allt som väntar mig.
Här är jag, glad över att välkomna mitt nya liv och alla nya saker som följer med det.
Jag är hellre redo att äntligen älska mig själv tillräckligt mycket för att känna igen vilka stora potential jag har, än att känna mig totalt misslyckad som andra fick mig till att göra.
Jag är redo att ge mig själv kredit för alla bra saker jag gjort och kommer att göra.
Jag är redo att ta hand om mina drömmar eftersom jag äntligen fått modet till det.
Och jag är bara tillräckligt modig för det eftersom jag äntligen beslutat att lämna allt det som inte var bra för mig.
Jag håller sakta men säkert på att lära mig bli den jag skulle varit hela tiden – en fighter, en drömmare, och en riktig kvinna.
Och, för att vara det krävs mod.
Det tar tid att inse vad som inte är bra för dig.
