Människor fortsätter att fråga mig saker som som de absolut inte har att göra med.
De ger sig själva rätten att inskränka på mitt privatliv och bortse från att de gör mig obekväm med sina frågor om varför jag fortfarande är ogift.
Deras största klichée är deras introduktion – när de säger hur smart och vacker jag är, och hur det nu är den perfekta tiden att som en krona på verket gå och gifta mig.
Jag har som person väldigt svårt att säga till människor att sköta sina egna angelägenheter.
Jag har svårt att förklara varför jag fortfarande är singel eller varför jag absolut inte har något intresse av att släppa in någon man i mitt liv, överhuvudtaget.
För det mesta har jag ingen aning om vad jag ska säga eller hur jag ska svara, så jag ler och rycker på axlarna.
Detta får dem dock inte att hålla käft men när de fortsätter med ytterligare en fråga, så är jag redan djupt nere i depression och ångest.
Du ser, jag är inte singel på grund av farliga män där ute, jag är singel på grund av en farlig man som jag hade.
Jag har ljugit för mig själv och så bra så många gånger att jag faktiskt trodde på det. Jag trodde på mina egna lögner – så bra är jag på att springa ifrån mina problem.
Jag intalade mig själv att jag var alldeles för upptagen för att ha någon man för tillfället. Jag prioriterade min karriär framför att finna kärleken under en tid.
Jag sa till mig själv hur jag skulle lägga relationer åt sidan eftersom jag nu hellre vill fokusera på att få ordning på mitt liv. Någon ny skulle bara ändra mitt fokus och jag skulle omöjligt kunna förverkliga mina drömmar.
Jag berättade för andra människor att jag verkligen letade och att jag hade några killar i åtanke, men att det inte var något seriöst på gång och om det skulle bli någon förändring så skulle de få veta.
Det finns ingen anledning för dem att fråga samma fråga varje gång de träffar mig. Så snart jag hittar en potentiell fästman, skulle de få reda på det först. De hade ingen aning om att dejting var det sista jag tänkte på.
När jag växte upp, och efter ett par förhållanden, blev jag tvungen att fråga mig själv vad i helvete det var för fel med mig och varför jag inte kunde behålla någon kille.
Jag vet att jag fungerar utmärkt för mig själv och att jag är fullkomligt lycklig ensam, så varför kan jag inte vara tillsammans med någon annan och dela min lycka med dem? Det fick mig att fundera…
Jag har alltid haft fler manliga vänner än kvinnliga, alltid. De var bara just det -, jag såg dem inte som någonting annat än vänner och jag kände mig fullkomligt bekväm med dem i närheten.
Om jag någonsin såg att någon av dem blev förälskad i mig eller sände mig signaler, låtsades jag inte se det. Jag skulle blunda för det och fortsätta som om ingenting hänt.
Det är inte det att jag omedelbart gett upp hoppet om kärleken. Det är inte som att jag inte försökt hitta min man, men det vara bara något som inte stämde.
Jag sprang inte all världens väg så fort jag träffade någon ny. Det var inte alls något sådant.
Jag kan bli attraherad av män och jag vill ha en man i mitt liv. Här och där dyker det upp någon, någon som jag kan tänka mig ett liv tillsammans med.
Och då börjar jag dagdrömma och inbilla mig hur ett liv tillsammans skulle vara och hurdan han är som man och hur han ska behandla mig på rätt sätt och jag skapar en perfekt bild av honom i mina tankar.
Alla verkar perfekta på avstånd.
När vi väl börjar något, det ögonblick vi kommer nära börjar jag lägga märke till små fel på personen i fråga och då är det ögonblickligen över – vilket i sig är bra, i ärlighetens namn, eftersom det var mycket värre förut.
Jag brukade engagera mig fullt ut i ett förhållande även om jag visste att det inte skulle hålla. Jag engagerade mig även om jag visste att det var slut innan det ens hade börjat.
Jag skulle ge honom en chans, vi skulle ha det bra i några månader och då bara väntade jag på ett misstag eller en ursäkt för vi inte kan vara tillsammans längre.
Jag var en av de här tjejerna som ångrar att jag gett någon en chans så fort de gjorde det. Men jag var för envis för att ge upp när jag insåg det. Jag lurade mig själv, att denna gången skulle allt lösa sig.
Saker och ting löte sig aldrig eftersom jag är nedbruten. Och jag kan inte dansa tango med någon förrän jag fixat mig själv och lärt mig dansa med någon annan.
Så fort jag gav någon en chans så ångrade jag mig. Det resulterade i att jag förlorade en vän eller att jag var en idiot.
Jag byggde murar och jag bara väntade på att ett fönster skulle öppnas så att jag kunde ta mig ut ur förhållandet.
Jag lämnade bara förkrossade personer bakom mig och det var vad som höll på att ta kål på mig.
Jag hade ingen aning om varför jag var oförmögen att ha ett fungerande förhållande eller hur jag kunde vara så känslomässigt skadad att jag inte kunde återgälda kärleken till människor som älskade mig.
En natt satte jag mig ner och erkände för mig själv att jag hade ett problem. Jag visste bara att jag inte kunde fortsätta vara omedveten om vad jag gjorde mot andra och mot mig själv.
Jag analyserade mitt liv och kom helt plötsligt på det: Jag var en av de tjejer vars förhållande med pappan lämnat djupa känslomässiga ärr.
Jag var en av de tjejer som haft en destruktiv pappa. Jag var en av de tjejer som varit under inflytande av en destruktiv man under en mycket lång tid.
Jag lämnade så många förkrossade män och allt detta på grund av att en man som skulle älska mig “just därför” – inte gjorde det.
Sättet på hur han behandlade kvinnorna i sitt liv fick mig att inse hur kvinnor inte skulle behandlas.
Han satte mina standarder så högt att i det ögonblicket jag såg en liten egenskap av min far i den mannen jag dejtade eller om han gjorde bara en sak som min far brukade göra, så drog jag mig undan.
Jag sprang min väg, utan att se mig om.
Jag insåg att ingen man var tillräckligt god för mig. Jag insåg – på grund av kärleken han inte gav mig – att jag aldrig kommer att tillåta mig själv att lita på någon annan man.
Jag kommer alltid att leta efter honom i andra män, bara för att sedan springa all världens väg därifrån.
Jag hade ingen destruktiv pojkvän eftersom jag hade en destruktiv pappa och det var tillräckligt för att jag aldrig skulle ge någon man en chans.
Även om jag har svårt att lita på män så tror jag på kärlek. Jag hoppas att någon så småningom kommer att övertyga mig om att jag hade fel när jag trodde att det inte finns någon där ute som är skräddarsydd för just mig.
Jag tror att han kommer att inse vad jag varit med om och se ärren jag har i hjärtat.
Jag kommer att vara tålmodig och vänta på den här “specielle” killen som kommer att gunga om min värld och få mig att inse att jag inte är skyldig för skiten som hänt mig.
Med honom kommer jag att vara mitt sanna jag igen och hitta den där friden i hjärtat som jag så länge suktat efter. Även om min pappa inte visat mig kärlek så kommer det att finnas en kille som vill.
