Ett Brev Till Min Mamma - P.s. Jag Saknar Dig

Till min hjälte, min klippa och min bästa vän…Till min mamma.

Först och främst måste jag be om ursäkt för att det tagit så lång tid för mig att skriva det här brevet.

Det tog mig nästan 10 år, men du hade för vana att säga att det aldrig är för sent att göra något bra.

Du lämnade mig för tidigt, med hundratals osagda ord och ännu fler outtalade känslor.

Jag vet att du heller inte önskade det, men livet kan vara orättvist ibland.

Jag lever kvar i denna värld i hopp om att du befinner dig på en bättre plats och att du äntligen funnit frid.

Du försökte alltid att vara en bättre fru, en bättre mamma, en bättre dotter, en bättre vän… och det var du.

Du var DEN BÄSTA mamman!

Du brukar säga att vi inte riktigt kan förstå varken dig eller Pappa förrän vi har fått egna barn. Och du hade rätt.

Nu när jag har min dotter är jag medveten om uppoffringarna du tvingades göra för att uppfostra oss.

Och på grund av det är jag så ledsen över att jag inte kan tacka dig tillräckligt mycket eller visa dig hur mycket jag uppskattar det.

Men, även om du vore här, skulle en livstid inte räcka för att tacka dig för allt du gjort för oss.

Nu förstår jag att livet aldrig var så enkelt eller så perfekt som du alltid försökte få oss att tro.

Allt vi kunde se i ditt ansikte var ett leende på läpparna, eftersom du ville skydda oss från dåliga saker och elaka människor.

Leendet var ditt vapen mot allt ont som kunde hända i livet.

Vi kunde aldrig ens ana att du hade några problem, du tog ett beslut om att inte visa oss någonting annat än kärlek och glädje.

Jag är otroligt tacksam över det eftersom vi hade en bekymmersfri och harmonisk barndom.

Jag kommer ihåg hur vi brukar låna morfars tidning för att kunna läsa horoskopet.

Och hur du brukar säga att du är glad över att jag är en Skytten eftersom jag kan skydda dig med min pilbåge om någonting eller någon skulle angripa dig.

Men nu så hatar jag till och med att läsa horoskop på grund av det där elaka stjärntecknet – KRÄFTAN. Åh, hur livet kan vara ironiskt ibland.

Orättvist och ironiskt, tror jag, det är två ord som verkligen kan beskriva det.

Ditt stjärntecken var Kräftan och din dotterdotter är också Kräftan. Därför är juli den svåraste månaden för mig.

Jag måste fira både din och hennes födelsedag, och jag måste gå till din “viloplats” (om jag säger grav, betyder det att du aldrig mer kommer hem) eftersom du också dog den månaden.

Därför känns juli månad som en evighet, liksom, varje år.

Därför blev cancer min värsta fiende som tog dig ifrån mig, i mycket tidig ålder.

Jag är så ledsen att jag inte kunde ta död på den och skydda dig från den elaka fienden. Jag är ledsen att jag misslyckades som din Lilla Bågskytt.

Men mamma, jag lovar att jag kommer att hjälpa människor att kämpa mot den, varje dag, i resten av mitt liv.

Åh, om jag bara någon gång kunde förhindra den från att ta ytterligare en mamma ifrån hennes dotter.

Du var en kämpe och kanske förlorade du sista ronden, men du gav aldrig upp.

Därför är du en sann hjälte. Och din motståndare, vår svurna fiende, cancern, är den största fegisen eftersom den alltid angrep dig när du trodde att slaget var vunnet.

Och kom ihåg detta: Hjältar dör aldrig, de lever vidare i andra människors berättelser.

Och så lever du vidare här med oss. Jag pratar varje dag om dig med din dotterdotter och det är så du är närvarande hos oss, varje dag.

Du lämnade oss med så många av livets läxor, så många recept på vår favoritmat, så många vackra minnen och villkorslös kärlek.

Du lämnade kvar så många bitar av dig själv, men du tog också med dig en del av oss alla.

Jag har alltid undrat om vi får tillbaka den delen av oss själva. Eller sparar du den till den dag vi ses igen?

Även om vi får tillbaka den innan dess kommer vi aldrig att vara hela igen förrän vi ser dig och vet med säkerhet att du mår bra där uppe i himlen, precis som du gjorde här nere på jorden.

Jag har så många saker att berätta för dig, men om jag bara kunde få träffa dig en sista gång, åtminstone för en sekund, så skulle jag inte slösa vår tid på ord, jag skulle bara krama dig hårt.

Den kramen skulle visa dig hur älskad och saknad du varit hela den här tiden.

Jag önskar att jag hade vetat hur dyrbar vår tid var, men jag trodde hela tiden att du alltid skulle finnas här med oss.

Och nu vet jag att på något sätt, kommer du alltid att vara det.

Du är kanske inte fysiskt närvarande, men du finns här på alla sätt och vis och i alla dess former.

I mitt sinne, mina rim, mina poesier och i mitt hjärta.

Det enda jag tror jag inte skulle kunna hålla inne med, skulle vara de här tre orden: Älskar dig, mamma…

Jag har bett Gud om att han ska sända dig i mina drömmar. Men du kom aldrig, inte ens i drömmarna.

I början trodde jag att du var arg eftersom jag aldrig tog avsked av dig och som jag bett dig om ursäkt för, varje dag sedan dess.

Men jag befann mig i en annan stad, studerade och försökte göra dig stolt.

Jag vet att du alltid hoppades att jag skulle gå en fantastiskt bra utbildning och bli en självständig kvinna en dag.

Så jag hoppas att du är stolt över mig, vart du än är.

Nu har jag en fantastisk make, en vacker dotter och den bästa familjen man kan önska sig.

Men fortfarande, är den bästa komplimangen någonsin, den när människor säger att jag ser ut som, går eller pratar som du.

Pappa säger att varje gång han hör mig skratta, tror han att du har kommit tillbaka.

Jag har inte många fotografier av dig eftersom du inte tyckte om att ta kort, lika lite som jag gör det nu, så jag anklagar dig inte för det.

Bilderna jag har i minnet av dig kommer aldrig att blekna.

Det här är inte bara ett brev till min mamma…

Jag ville skriva ett öppet brev till alla er som vet hur jag känner det, men också till alla er vars mödrar fortfarande finns till och lever.

Snälla, försumma inte era mödrar. Snälla ha tålamod med dem på ålderns höst, som de hade tålamod med er, när ni var tonåringar. Snälla hjälp dem och hälsa på dem varje gång du kan.